Ett reducerat evangelium

En god teolog är, enligt Luther, en som rätt kan skilja lag och evangelium. Begreppen är viktiga inom luthersk teologi men det finns olika uppfattningar om hur de ska förstås. Gustaf Wingren, som nog måste sägas vara en av 1900-talets största svenska teologer, betonade att lagen förtrycker eller förslavar men evangelium befriar. Kyrkans uppdrag är att förkunna evangelium, lagen behöver egentligen inte förkunnas. Jag förenklar lite förstås och är inte heller någon Wingren-expert, men jag tror inte att min bild är helt orättvis.

Lagen ser olika ut i olika tider och på olika platser och därför måste evangelium presenteras på olika sätt, för att kunna ”svara” på lagen. Ungefär så långt tror jag Wingren är villig att gå, men jag upplever att hans tankegångar har dragits några varv till sedan dess. Nu kan man resonera så att evangelium alltid måste ändras. Från ”evangelium befriar” har man gått till ”det som befriar (eller upplevs befriande) är evangelium”.

Det kan också uttryckas som att lagen är människors behov och evangelium är det som möter behovet/behoven. Men det där med behov är lurigt, det är inte alltid jag faktiskt vet vilka mina egentliga behov är. Det är inte alltid jag kan skilja mellan verkliga behov och inbillade, som jag kanske egentligen borde frigöras från snarare än få uppfyllda.

En definition som jag tänker är klassiskt luthersk är: lagen handlar om Guds vilja/krav, vad vi borde/måste göra; evangelium handlar om vad Gud har gjort för oss. Evangelium är att ”Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna” (1 Kor 15:3-4). Detta är grunden för vår relation med Gud – att vi är förlåtna syndare, rättfärdiga av nåd.

Visst är det ett befriande budskap – när det tas emot. Men det kan också vara en stötesten (1 Kor 1:23). Det duger alltså inte att tänka ”det som befriar är evangelium”. Risken är stor att man då försöker förkunna ett evangelium utan Jesus. Ett annat evangelium, något som Paulus varnar för i Gal 1:6-9.

Det leder inte heller till någon sann frihet, ett evangelium utan Jesus blir inte evangelium. Det blir snarare en förtäckt lag, som ofta slutar med massa krav på vad vi ska göra för Gud. Därför tror jag att kyrkan ska förkunna både lag och evangelium, utan att blanda ihop dem för mycket. Vi ska inte nöja oss med ett reducerat evangelium, utan stå upp för och frimodigt förkunna ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga”.

Vad är ”lutherskt”?

Ett reformationsår är det många som funderar kring vad det egentligen innebär att vara ”luthersk”. Jag kan hålla med dem som menar att etiketten är knepig, Luther själv skulle nog inte vilja att vi använde den, men samtidigt har vi den och det är inte så lätt att bara byta ut den.

Just nu läser jag lite Wingren. Det är nog ingen underdrift om jag säger att han var 1900-talets mest inflytelserika teolog i Sverige. Åtminstone för Svenska kyrkan.

I Växling och kontinuitet (som jag inte har läst hela än, så det kan hända att jag missrepresenterar honom) skriver han om förhållandet till Gamla testamentet på ett sätt som gör att åtminstone jag får bilden av att Rom står på ena sidan och är bra på sitt, de reformerta på andra sidan och är bra på sitt, sedan står lutheranerna i mitten och inte är bra på något.

Det satte igång lite funderingar. Är detta något typiskt lutherskt? Eller är det något typiskt svenskt? Att liksom skämmas över vem man är, vilket sammanhang man tillhör. Vi är sämst. Eller hänger det ihop med att man definierar lutherskt som att bryta ny mark, tänka nya tankar, bort från det gamla? Men då borde ju alla traditioner vara dåliga, inte bara ens egen. Är det kanske ett drag i just svensk lutherdom, präglad mer av Jante än av Luther?

Är jag extremt arrogant (eller kanske osvensk?) om jag snarare ser det som att Rom ligger i ena diket, de reformerta i det andra och lutheranerna försöker (observera försöker) hålla sig på vägen? Den hållningen känns inte oförenlig med Luther, bekännelseskrifterna eller senare teologer i den lutherska traditionen.

Sen ska det väl sägas att jag inte vill avfärda alla andra konfessioner som kättare, absolut inte. Jag tycker att vi kan berika varandra och det finns fantastiska teologer i alla traditioner. Men en av anledningarna till att jag inte bytt konfession är att jag faktiskt tror att den lutherska tron/läran/bekännelsen (vad man nu ska kalla den) är den i sann mening katolska tron/läran/bekännelsen. Det är så den presenteras i Augsburgska bekännelsen, som är ett av Svenska kyrkans grundläggande dokument. Om man anser att någon annan konfession ligger närmare den borde man väl rimligtvis byta?

Det blir nog fler inlägg på det här temat tror jag. Nästa kanske blir just det – det lutherska är det katolska?