Kyrklig sorg i påskens glädje

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Halleluja!

Ändå är denna påsk inte bara glädje. Just nu finns det (minst) två stora mörka moln på Svenska kyrkans himmel tycker jag. Det ena är förstås nya handboken, det andra är ”mirakeldebatten”.

Jag älskar Svenska kyrkan och tror inte att Herren tagit sin hand från henne. Men…

Handboken är som den är, antagen av kyrkomötet och det får man väl på sätt och vis finna sig i. Men den senaste tidens röra med upphovsrätt har varit nästan ännu mer deprimerande än själva handboken. Jag vill inte säga att kyrkostyrelsen medvetet struntat i de upphovsrättsinnehavare som protesterat, men det är intrycket många fått. Det verkar inte finnas någon respekt i uttalanden som gjorts, allt handlar bara om att pressa ut boken så fort som möjligt. Vilket förstås är viktigt om den ska kunna börja användas till pingst.

Nu ska den iaf distribueras, något som ”sannolikt kan ske utan att det står i strid med upphovsrättslagen”, enligt de inkallade juridiska experterna. Låt oss hoppas att det verkligen är så, annars kan det bli en väldigt dyr historia. Dyrt kommer det att bli ändå, med tanken på det förtroendekapital man förbrukat.

Det andra molnet, mirakeldebatten, började när Schottenius i DN ifrågasatte om Svenska kyrkan förkunnar mirakel som en verklighet eller bara symbolik. Birro hakade på i Dagen. Ärkebiskopen skrev ett jättelångt svar i DN och en kortare variant i Dagen. Men trots all text fanns inga egentliga svar på Schottenius frågor. Huvudpoängen var ungefär att kyrkan alltid tolkat Jesu under och mirakel symboliskt. Det stämmer ju, men bara om man samtidigt lyfter fram att kyrkan alltid trott på Jesu under och mirakel som verkliga händelser också. Visst har ärkebiskopens svar hyllats av många och säkert fått både delningar och gilla-markeringar på sociala medier, men väldigt många har uppfattat det som undvikande översitteri.

Varför ska det vara så svårt att svara ja eller nej på en fråga om trons innehåll? Varje biskop har lovat att ”stå fast i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord blir rent och klart förkunnat” (Kyrkohandboken II, 1987). Försvara tron och förkunna Guds ord rent och klart, inte skriva jättelånga artiklar med akademiskt inlindande av icke-svar. ”Ert ja ska vara ett ja och ert nej ett nej” har jag för mig att någon sagt…

Nu menar jag inte att ärkebiskopen eller kyrkostyrelsen skulle vara maktgalna översittare, jag har mycket högre tankar än så om dem. Men det faktum att de uppfattas så borde leda till viss självrannsakan och ödmjukhet i det offentliga. För det handlar inte bara om att människor som avskyr Svenska kyrkan vill smutskasta henne.

Jag skriver inte det här ”utifrån”. Jag sitter i Svenska kyrkans båt och är bekymrad över kursen. Jag älskar Svenska kyrkan och tror inte att Herren tagit sin hand från henne. Men samtidigt undrar jag hur långt det kan gå, hur långt hade församlingen i Efesos till det att lampstället flyttades (Upp 2:1-7)?

I allt det här försöker jag ha blicken fäst på Jesus.

Hur handskas Svenska kyrkans ledning med Svenska kyrkans förtroendekapital? ”Ökat förtroende” blir rubriken i Kyrkans tidning när förtroendemätningar visar att man gått från 34% till 35%, men samtidigt hoppat ned en placering på topplistan. ”Allt är väl” sade man på Jeremias tid. Vem drabbas när människor tappar förtroendet för Svenska kyrkan? Knappast ledningen, snarare församlingen. Blir 2018 ännu ett år med nya utträdesrekord?

I allt det här försöker jag ha blicken fäst på Jesus. Som dog för våra synder, alla våra synder. Som uppstod på tredje dagen (på riktigt!) och besegrade döden. I honom finns ingen död som inte leder till nytt liv.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Halleluja!