Det förlorade fåret

I dag hamnade jag i ett samtal kring liknelsen om det förlorade fåret. Den aktuella texten var Luk 15:4-7:

Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Vi pratade om hur man kan illustrera den och funderade kring dess viktiga poänger. En grej vi fastnade lite vid är att glädjen rör just det förlorade fåret, inte vilket får som helst. Festen hålls inte för att fåren nu är hundra, utan för att det förlorade fåret är tillbaka.

Där det i Bibel 2000 står ”fåret som jag hade förlorat” har grekiskan mer ordagrant ”mitt får det förlorade”. Folkbibeln översätter ”mitt förlorade får” och det är inte alls dumt. Fokus hamnar då på själva fåret och inte på mannen som förlorat något. Skillnaden kanske är hårfin, men jag tycker att den är betydelsefull.

Så är det också med glädjen i himlen när en människa omvänder sig och kommer till tro. Den handlar inte bara om att det blir ”en till”, utan också om att det blir just den personen.

Gud vill att DU ska tro på honom. Inte för att Han vill ha en till troende, för att antalet är viktigt, utan för att Han älskar just DIG.

Ett reducerat evangelium

En god teolog är, enligt Luther, en som rätt kan skilja lag och evangelium. Begreppen är viktiga inom luthersk teologi men det finns olika uppfattningar om hur de ska förstås. Gustaf Wingren, som nog måste sägas vara en av 1900-talets största svenska teologer, betonade att lagen förtrycker eller förslavar men evangelium befriar. Kyrkans uppdrag är att förkunna evangelium, lagen behöver egentligen inte förkunnas. Jag förenklar lite förstås och är inte heller någon Wingren-expert, men jag tror inte att min bild är helt orättvis.

Lagen ser olika ut i olika tider och på olika platser och därför måste evangelium presenteras på olika sätt, för att kunna ”svara” på lagen. Ungefär så långt tror jag Wingren är villig att gå, men jag upplever att hans tankegångar har dragits några varv till sedan dess. Nu kan man resonera så att evangelium alltid måste ändras. Från ”evangelium befriar” har man gått till ”det som befriar (eller upplevs befriande) är evangelium”.

Det kan också uttryckas som att lagen är människors behov och evangelium är det som möter behovet/behoven. Men det där med behov är lurigt, det är inte alltid jag faktiskt vet vilka mina egentliga behov är. Det är inte alltid jag kan skilja mellan verkliga behov och inbillade, som jag kanske egentligen borde frigöras från snarare än få uppfyllda.

En definition som jag tänker är klassiskt luthersk är: lagen handlar om Guds vilja/krav, vad vi borde/måste göra; evangelium handlar om vad Gud har gjort för oss. Evangelium är att ”Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna” (1 Kor 15:3-4). Detta är grunden för vår relation med Gud – att vi är förlåtna syndare, rättfärdiga av nåd.

Visst är det ett befriande budskap – när det tas emot. Men det kan också vara en stötesten (1 Kor 1:23). Det duger alltså inte att tänka ”det som befriar är evangelium”. Risken är stor att man då försöker förkunna ett evangelium utan Jesus. Ett annat evangelium, något som Paulus varnar för i Gal 1:6-9.

Det leder inte heller till någon sann frihet, ett evangelium utan Jesus blir inte evangelium. Det blir snarare en förtäckt lag, som ofta slutar med massa krav på vad vi ska göra för Gud. Därför tror jag att kyrkan ska förkunna både lag och evangelium, utan att blanda ihop dem för mycket. Vi ska inte nöja oss med ett reducerat evangelium, utan stå upp för och frimodigt förkunna ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga”.