Var är Jesus?

Jag har inte hunnit lyssna på utfrågningen av biskopskandidaterna i Visby, men utifrån det som står i Kyrkans tidning kan jag konstatera att två av de fyra nämner namnet Jesus. En är glad för att folk i allmänhet verkar tycka att Jesus är bra, den andre säger att det är Jesus som ger riktningen. En tredje nämner visserligen Kristus, men frågan är om inte det visar på att Jesus är obekväm. Kristus är lite mer abstrakt, något steg bort från personen Jesus.

Ännu länge bort på abstraktskalan hittar vi ordet ”Gud”. För så tror jag ordet fungerar för många idag. När vi hör ordet Gud tänker vi inte ”den treenige Guden – Fader, Son och Ande – som uppenbarat sig för oss, handlat i historien och fortfarande handlar, som är aktiv och verkande här och nu”.

Det finns flera anledningar till att inte gillar s.k. inklusivt språk. Dels för att jag är av den kanske gammalmodiga uppfattningen att Gud gett oss ett språk för att tala om honom (i Bibeln) som vi gott kan nöja oss med i stället för att hitta på ”bättre” sätt. Men kanske främst för att det inklusiva talet om Gud blir abstrakt. Gud blir ett vagt, flytande begrepp långt borta.

Kyrkan bekänner sin tro på en Gud som blivit människa, Ordet som blivit kött. Visserligen långt borta geografiskt och tidsmässigt från 2000-talets Sverige, men ändå synnerligen konkret. Paulus skriver till församlingen i Efesos att Kristus ska bo i deras hjärtan – även om det kan verka abstrakt så är det inte något som sker långt bort från den troende.

Att tala om Gud på det sättet – som närvarande, aktiv och konkret – kanske trampar på en hel del tår. Det blir kanske svårare med religionsdialog, eftersom skillnader mellan t ex kristna och muslimer blir så mycket mer påtagliga. Men det är Bibelns sätt att tala om Gud och det har varit kyrkans sätt att tala om Gud. Vi borde glädjas åt det som en gåva snarare än se det som ett problem!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.