Sann Gud och mänska sann

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

Heb 1:1-3

Det är aldrig fel att begrunda inkarnationen, men det passar förstås extra bra nu i juletid. I Nicenska trosbekännelsen bekänner kyrkan sin tro på ”Jesus Kristus, Guds enfödde Son, […] sann Gud av sann Gud, […] som för oss människor och för vår salighets skull […] blivit människa”. Läran om Kristi två naturer syns faktiskt ganska tydligt i början av Hebreerbrevet.

Efter inledningen gör författaren en kontrast mellan änglarna och Sonen. Då citeras bland annat Ps 102, som alltså enligt Hebreerbrevets författare handlar om sonen. Ps 102 beskriver bland annat Gud som skapare och evig, Herren i psalmen är JHVH (יהוה). Sonen identifieras alltså med JHVH – författaren bekänner att ”Jesus är Herren”.

Senare, i kapitel två, läser vi att eftersom ”barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa”. För att frälsa människor måste Sonen själv bli människa – ”i allt bli lik sina bröder”. Det handlar alltså inte bara om ett uppträdande som människa, utan ett faktiskt människoblivande.

Man kan förstås (och kanske borde) skriva mycket mer om de här texterna. Nu ville jag bara skrapa lite på ytan och lyfta fram hur man kan se en av kristendomens centrala läror formulerad i en ganska kort bibeltext.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.