Var är Jesus?

Jag har inte hunnit lyssna på utfrågningen av biskopskandidaterna i Visby, men utifrån det som står i Kyrkans tidning kan jag konstatera att två av de fyra nämner namnet Jesus. En är glad för att folk i allmänhet verkar tycka att Jesus är bra, den andre säger att det är Jesus som ger riktningen. En tredje nämner visserligen Kristus, men frågan är om inte det visar på att Jesus är obekväm. Kristus är lite mer abstrakt, något steg bort från personen Jesus.

Ännu länge bort på abstraktskalan hittar vi ordet ”Gud”. För så tror jag ordet fungerar för många idag. När vi hör ordet Gud tänker vi inte ”den treenige Guden – Fader, Son och Ande – som uppenbarat sig för oss, handlat i historien och fortfarande handlar, som är aktiv och verkande här och nu”.

Det finns flera anledningar till att inte gillar s.k. inklusivt språk. Dels för att jag är av den kanske gammalmodiga uppfattningen att Gud gett oss ett språk för att tala om honom (i Bibeln) som vi gott kan nöja oss med i stället för att hitta på ”bättre” sätt. Men kanske främst för att det inklusiva talet om Gud blir abstrakt. Gud blir ett vagt, flytande begrepp långt borta.

Kyrkan bekänner sin tro på en Gud som blivit människa, Ordet som blivit kött. Visserligen långt borta geografiskt och tidsmässigt från 2000-talets Sverige, men ändå synnerligen konkret. Paulus skriver till församlingen i Efesos att Kristus ska bo i deras hjärtan – även om det kan verka abstrakt så är det inte något som sker långt bort från den troende.

Att tala om Gud på det sättet – som närvarande, aktiv och konkret – kanske trampar på en hel del tår. Det blir kanske svårare med religionsdialog, eftersom skillnader mellan t ex kristna och muslimer blir så mycket mer påtagliga. Men det är Bibelns sätt att tala om Gud och det har varit kyrkans sätt att tala om Gud. Vi borde glädjas åt det som en gåva snarare än se det som ett problem!

Härskartekniker i kyrkans värld

Tyvärr förekommer härskartekniker även i kyrkans värld. Ett exempel är att klistra etiketter på folk (t ex ”trospolis”). I dag kunde man läsa i Kyrkans tidning att de som främst reagerat mot att Jesus kallades ”hen” i Västerås är de ”ultrakonservativa”. Artikeln finns här, men kan vara bakom betalvägg.

Är det verkligen ”ultrakonservativt” att anse att det rimliga pronomenet att använda när man talar om Jesus är ”han”? Är det inte snarare väldigt mainstream? Är det inte vad så gott som alla kristna sagt i tvåtusen år? Är det inte så kyrkan i Västerås har uttryckt sig, fram till 25 december 2017?

Å andra sidan vore det nog att falla i samma härskarteknik-grop om man skulle säga något i stil med att det här handlar om att de ”ultraliberala” vill kasta ”hen” i ansiktet på dem med en mer traditionell teologi.

Det vore skönt om vi kunde försöka komma förbi detta etikett-klistrande och ha ett mer uppriktigt och öppet samtal. Ett samtal i respekt för varandra – respekt både för vårt gemensamma sammanhang och våra lokala variationer.

Förhoppningsvis kan vi också be tillsammans, både konservativa och liberala, om Andens ledning och hjälp att bli mer lika vår Herre Jesus, som kom ”inte för att bli tjänad utan för att tjäna” (Matt 20:28 eller Mark 10:45).

Sann Gud och mänska sann

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

Heb 1:1-3

Det är aldrig fel att begrunda inkarnationen, men det passar förstås extra bra nu i juletid. I Nicenska trosbekännelsen bekänner kyrkan sin tro på ”Jesus Kristus, Guds enfödde Son, […] sann Gud av sann Gud, […] som för oss människor och för vår salighets skull […] blivit människa”. Läran om Kristi två naturer syns faktiskt ganska tydligt i början av Hebreerbrevet.

Efter inledningen gör författaren en kontrast mellan änglarna och Sonen. Då citeras bland annat Ps 102, som alltså enligt Hebreerbrevets författare handlar om sonen. Ps 102 beskriver bland annat Gud som skapare och evig, Herren i psalmen är JHVH (יהוה). Sonen identifieras alltså med JHVH – författaren bekänner att ”Jesus är Herren”.

Senare, i kapitel två, läser vi att eftersom ”barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa”. För att frälsa människor måste Sonen själv bli människa – ”i allt bli lik sina bröder”. Det handlar alltså inte bara om ett uppträdande som människa, utan ett faktiskt människoblivande.

Man kan förstås (och kanske borde) skriva mycket mer om de här texterna. Nu ville jag bara skrapa lite på ytan och lyfta fram hur man kan se en av kristendomens centrala läror formulerad i en ganska kort bibeltext.