Vad är ”lutherskt”?

Ett reformationsår är det många som funderar kring vad det egentligen innebär att vara ”luthersk”. Jag kan hålla med dem som menar att etiketten är knepig, Luther själv skulle nog inte vilja att vi använde den, men samtidigt har vi den och det är inte så lätt att bara byta ut den.

Just nu läser jag lite Wingren. Det är nog ingen underdrift om jag säger att han var 1900-talets mest inflytelserika teolog i Sverige. Åtminstone för Svenska kyrkan.

I Växling och kontinuitet (som jag inte har läst hela än, så det kan hända att jag missrepresenterar honom) skriver han om förhållandet till Gamla testamentet på ett sätt som gör att åtminstone jag får bilden av att Rom står på ena sidan och är bra på sitt, de reformerta på andra sidan och är bra på sitt, sedan står lutheranerna i mitten och inte är bra på något.

Det satte igång lite funderingar. Är detta något typiskt lutherskt? Eller är det något typiskt svenskt? Att liksom skämmas över vem man är, vilket sammanhang man tillhör. Vi är sämst. Eller hänger det ihop med att man definierar lutherskt som att bryta ny mark, tänka nya tankar, bort från det gamla? Men då borde ju alla traditioner vara dåliga, inte bara ens egen. Är det kanske ett drag i just svensk lutherdom, präglad mer av Jante än av Luther?

Är jag extremt arrogant (eller kanske osvensk?) om jag snarare ser det som att Rom ligger i ena diket, de reformerta i det andra och lutheranerna försöker (observera försöker) hålla sig på vägen? Den hållningen känns inte oförenlig med Luther, bekännelseskrifterna eller senare teologer i den lutherska traditionen.

Sen ska det väl sägas att jag inte vill avfärda alla andra konfessioner som kättare, absolut inte. Jag tycker att vi kan berika varandra och det finns fantastiska teologer i alla traditioner. Men en av anledningarna till att jag inte bytt konfession är att jag faktiskt tror att den lutherska tron/läran/bekännelsen (vad man nu ska kalla den) är den i sann mening katolska tron/läran/bekännelsen. Det är så den presenteras i Augsburgska bekännelsen, som är ett av Svenska kyrkans grundläggande dokument. Om man anser att någon annan konfession ligger närmare den borde man väl rimligtvis byta?

Det blir nog fler inlägg på det här temat tror jag. Nästa kanske blir just det – det lutherska är det katolska?

Ett deprimerande valresultat

I går var det kyrkoval. Resultatet är ungefär som förväntat men ganska deprimerande. Jag hade faktiskt hoppats på en större framgång för de helt ”opolitiska” grupperna, själv röstade jag på Frimodig kyrka men hejar lika mycket på POSK. POSK gick visserligen fram lite, men ganska obetydligt.

De ”halvpolitiska” grupperna, som har en mer eller mindre lös anknytning till sitt ”sekulära” parti, var valets stora förlorare, särskilt Borgerligt alternativ.

De stora vinnarna var partierna. De partier som vägrar släppa greppet om kyrkan. De som vill att kyrkan ska fortsätta vara statskyrka 17 år efter att stat och kyrka gått skilda vägar.

Sverigedemokraternas framgång stör mig, absolut. De har fått fler mandat i kyrkomötet, men är fortfarande ganska små och de flesta andra grupper kommer att rösta mot dem i allt (av princip, vilket i sig är problematiskt) så deras möjlighet att påverka är ganska liten. Det visar snarare på hur korrupt systemet är.

Sossarnas och Centerns fortsatta (och stärkta) dominans är ett större problem. Nu får vi ett kyrkomöte där en majoritet tydligt visat att man inte ser några problem med att köra över läronämnden.

Svenska kyrkan må vara skild från staten på pappret, men hon är fortfarande ockuperad.

Vad? Vem? Varför?

Vad är det här? En blogg om kristen tro och kyrkans liv. Även om jag kan ha en bestämd uppfattning i vissa frågor är inte min ambition att tvinga på dig som läser samma uppfattning. Snarare vill jag dela med mig lite av hur jag tänker och ställa några frågor som kan hjälpa dig att tänka vidare. Kommentarer är välkomna, kanske kan du hjälpa mig också.

Vem är jag? Jag som skriver är prästkandidat för Svenska kyrkan. Min bakgrund är inte i någon särskild tradition, jag kom till kyrkan utifrån. Vill man sätta en etikett på mig är ”högkyrklig” ganska träffande, teologiskt sett är jag rätt konservativ. Men jag har stor respekt för andra uppfattningar och uppskattar Svenska kyrkans bredd. Jag överdriver inte när jag säger att jag älskar Svenska kyrkan. Här döptes jag som barn och när jag så småningom kom till tro i vuxen ålder var det naturligt att finna ett sammanhang här. Jag har varit engagerad och jobbat i församling många år nu och ser fram emot att så småningom få tjäna en församling som präst.

Vem är du? Jag tänker mig att du som läser antagligen är kristen, intresserad av teologi och kyrka. Du är kanske intresserad av något slags samtal och vill delta i kommentarsfält. Men oavsett vem du är ska du känna dig välkommen att läsa — och delta!

Men varför? För att jag tycker att vi behöver ha fler samtal i Svenska kyrkan. Gärna öppna. Då kanske du invänder att jag inte skriver ut mitt namn, hur öppet är det? Jag erkänner att det ligger något i den invändningen, men ett öppet samtal handlar inte i första hand om deltagarnas identiteter. Vill man ta reda på vem jag är kan man göra det ganska lätt, ett sätt är helt enkelt att fråga.

Varför trospolis? Ordet trospolis dök upp i debatten kring utfrågningen av kandidater i ärkebiskopsvalet 2013. Kandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed (ungefär). En ganska märklig fråga kanske, men märkligare var nog att bara en av kandidaterna svarade med ett tydligt ja. Många reagerade och blev kallade för ”trospoliser” när de tyckte att frågan ändå på något sätt var relevant. Det hela blev inte mindre absurt av att en av dem som använde ordet är biskop (det ska påpekas att han senare tog tillbaka det han skrivit och ursäktade ordvalet). Biskopen ska enligt kyrkoordningen bland annat ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning. Det om något är väl att vara trospolis? På sätt och vis blir även varje präst en slags trospolis, eftersom prästen i sina vigningslöften lovar att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten.

Men även om jag valt namnet ”trospolis” på min blogg är jag verkligen inte ute efter att sätta dit någon. Jag råkar bara tycka att teologiska frågor är viktiga.