Det förlorade fåret

I dag hamnade jag i ett samtal kring liknelsen om det förlorade fåret. Den aktuella texten var Luk 15:4-7:

Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Vi pratade om hur man kan illustrera den och funderade kring dess viktiga poänger. En grej vi fastnade lite vid är att glädjen rör just det förlorade fåret, inte vilket får som helst. Festen hålls inte för att fåren nu är hundra, utan för att det förlorade fåret är tillbaka.

Där det i Bibel 2000 står ”fåret som jag hade förlorat” har grekiskan mer ordagrant ”mitt får det förlorade”. Folkbibeln översätter ”mitt förlorade får” och det är inte alls dumt. Fokus hamnar då på själva fåret och inte på mannen som förlorat något. Skillnaden kanske är hårfin, men jag tycker att den är betydelsefull.

Så är det också med glädjen i himlen när en människa omvänder sig och kommer till tro. Den handlar inte bara om att det blir ”en till”, utan också om att det blir just den personen.

Gud vill att DU ska tro på honom. Inte för att Han vill ha en till troende, för att antalet är viktigt, utan för att Han älskar just DIG.

Ett reducerat evangelium

En god teolog är, enligt Luther, en som rätt kan skilja lag och evangelium. Begreppen är viktiga inom luthersk teologi men det finns olika uppfattningar om hur de ska förstås. Gustaf Wingren, som nog måste sägas vara en av 1900-talets största svenska teologer, betonade att lagen förtrycker eller förslavar men evangelium befriar. Kyrkans uppdrag är att förkunna evangelium, lagen behöver egentligen inte förkunnas. Jag förenklar lite förstås och är inte heller någon Wingren-expert, men jag tror inte att min bild är helt orättvis.

Lagen ser olika ut i olika tider och på olika platser och därför måste evangelium presenteras på olika sätt, för att kunna ”svara” på lagen. Ungefär så långt tror jag Wingren är villig att gå, men jag upplever att hans tankegångar har dragits några varv till sedan dess. Nu kan man resonera så att evangelium alltid måste ändras. Från ”evangelium befriar” har man gått till ”det som befriar (eller upplevs befriande) är evangelium”.

Det kan också uttryckas som att lagen är människors behov och evangelium är det som möter behovet/behoven. Men det där med behov är lurigt, det är inte alltid jag faktiskt vet vilka mina egentliga behov är. Det är inte alltid jag kan skilja mellan verkliga behov och inbillade, som jag kanske egentligen borde frigöras från snarare än få uppfyllda.

En definition som jag tänker är klassiskt luthersk är: lagen handlar om Guds vilja/krav, vad vi borde/måste göra; evangelium handlar om vad Gud har gjort för oss. Evangelium är att ”Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna” (1 Kor 15:3-4). Detta är grunden för vår relation med Gud – att vi är förlåtna syndare, rättfärdiga av nåd.

Visst är det ett befriande budskap – när det tas emot. Men det kan också vara en stötesten (1 Kor 1:23). Det duger alltså inte att tänka ”det som befriar är evangelium”. Risken är stor att man då försöker förkunna ett evangelium utan Jesus. Ett annat evangelium, något som Paulus varnar för i Gal 1:6-9.

Det leder inte heller till någon sann frihet, ett evangelium utan Jesus blir inte evangelium. Det blir snarare en förtäckt lag, som ofta slutar med massa krav på vad vi ska göra för Gud. Därför tror jag att kyrkan ska förkunna både lag och evangelium, utan att blanda ihop dem för mycket. Vi ska inte nöja oss med ett reducerat evangelium, utan stå upp för och frimodigt förkunna ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga”.

Kyrklig sorg i påskens glädje

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Halleluja!

Ändå är denna påsk inte bara glädje. Just nu finns det (minst) två stora mörka moln på Svenska kyrkans himmel tycker jag. Det ena är förstås nya handboken, det andra är ”mirakeldebatten”.

Jag älskar Svenska kyrkan och tror inte att Herren tagit sin hand från henne. Men…

Handboken är som den är, antagen av kyrkomötet och det får man väl på sätt och vis finna sig i. Men den senaste tidens röra med upphovsrätt har varit nästan ännu mer deprimerande än själva handboken. Jag vill inte säga att kyrkostyrelsen medvetet struntat i de upphovsrättsinnehavare som protesterat, men det är intrycket många fått. Det verkar inte finnas någon respekt i uttalanden som gjorts, allt handlar bara om att pressa ut boken så fort som möjligt. Vilket förstås är viktigt om den ska kunna börja användas till pingst.

Nu ska den iaf distribueras, något som ”sannolikt kan ske utan att det står i strid med upphovsrättslagen”, enligt de inkallade juridiska experterna. Låt oss hoppas att det verkligen är så, annars kan det bli en väldigt dyr historia. Dyrt kommer det att bli ändå, med tanken på det förtroendekapital man förbrukat.

Det andra molnet, mirakeldebatten, började när Schottenius i DN ifrågasatte om Svenska kyrkan förkunnar mirakel som en verklighet eller bara symbolik. Birro hakade på i Dagen. Ärkebiskopen skrev ett jättelångt svar i DN och en kortare variant i Dagen. Men trots all text fanns inga egentliga svar på Schottenius frågor. Huvudpoängen var ungefär att kyrkan alltid tolkat Jesu under och mirakel symboliskt. Det stämmer ju, men bara om man samtidigt lyfter fram att kyrkan alltid trott på Jesu under och mirakel som verkliga händelser också. Visst har ärkebiskopens svar hyllats av många och säkert fått både delningar och gilla-markeringar på sociala medier, men väldigt många har uppfattat det som undvikande översitteri.

Varför ska det vara så svårt att svara ja eller nej på en fråga om trons innehåll? Varje biskop har lovat att ”stå fast i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord blir rent och klart förkunnat” (Kyrkohandboken II, 1987). Försvara tron och förkunna Guds ord rent och klart, inte skriva jättelånga artiklar med akademiskt inlindande av icke-svar. ”Ert ja ska vara ett ja och ert nej ett nej” har jag för mig att någon sagt…

Nu menar jag inte att ärkebiskopen eller kyrkostyrelsen skulle vara maktgalna översittare, jag har mycket högre tankar än så om dem. Men det faktum att de uppfattas så borde leda till viss självrannsakan och ödmjukhet i det offentliga. För det handlar inte bara om att människor som avskyr Svenska kyrkan vill smutskasta henne.

Jag skriver inte det här ”utifrån”. Jag sitter i Svenska kyrkans båt och är bekymrad över kursen. Jag älskar Svenska kyrkan och tror inte att Herren tagit sin hand från henne. Men samtidigt undrar jag hur långt det kan gå, hur långt hade församlingen i Efesos till det att lampstället flyttades (Upp 2:1-7)?

I allt det här försöker jag ha blicken fäst på Jesus.

Hur handskas Svenska kyrkans ledning med Svenska kyrkans förtroendekapital? ”Ökat förtroende” blir rubriken i Kyrkans tidning när förtroendemätningar visar att man gått från 34% till 35%, men samtidigt hoppat ned en placering på topplistan. ”Allt är väl” sade man på Jeremias tid. Vem drabbas när människor tappar förtroendet för Svenska kyrkan? Knappast ledningen, snarare församlingen. Blir 2018 ännu ett år med nya utträdesrekord?

I allt det här försöker jag ha blicken fäst på Jesus. Som dog för våra synder, alla våra synder. Som uppstod på tredje dagen (på riktigt!) och besegrade döden. I honom finns ingen död som inte leder till nytt liv.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Halleluja!

Om böneutrop och klockringning

Jag är lite bekymrad över vissa kristnas resonemang i den senaste debatten om muslimska böneutrop. Ett argument som upprepats är att böneutrop är förkunnelse, men klockringning i kyrkan är det inte. I religionsfrihetens namn, som även innebär friheten från religion för den som så önskar, ska därför böneutrop förbjudas, men klockringning är OK.

Problemet här är att även om klockringningen inte innehåller några ord kan man inte bortse från att den också är en slags förkunnelse eller proklamation. Om böneutropet säger ”här är islam” säger klockorna precis lika mycket ”här är kyrkan”. Så om man vill förbjuda böneutrop med argumentet att man inte ska behöva utsättas för religiös förkunnelse är det en logisk konsekvens att också förbjuda klockringning.

Ett exempel på hur tokigt det kan bli rapporteras från Rotterdam, där det kommit ett förslag att gudstjänster som firas måste vara på nederländska, för att motverka radikalisering. Det framgår inte av Kyrkans tidnings artikel om detta gäller alla religiösa ceremonier, fokus ligger på Svenska kyrkans gudstjänster. Jag vet inte, för jag har inte läst om förslaget någon annanstans, men det känns inte som en orimlig tanke att detta är ett försök att komma åt radikala islamistiska grupper. Det verkar inte som att det kommer att genomföras (”risken är minimal” skriver KT) men om så skulle ske skulle det leda till problem för många kyrkor också.

Nu spekulerar jag kring vad som ligger bakom förslaget i Rotterdam, men när man pratar om predikningar som ”uppmanar till radikalisering” handlar det sällan om kristna sådana. Den här typen av lagar ställer dock till det även för kristna. Därför borde inte kristna stötta liknande förslag.

Vi måste värna den religiösa friheten. Inte bara friheten att välja religion eller friheten att avstå från religion, utan också friheten att förkunna sin religion i det offentliga rummet. Hur ska vi annars förkunna evangeliet om Jesus?

Vill vi kunna prata om vår tro måste vi stå ut med att andra pratar om sin. Till och med från högtalare.

Var är Jesus?

Jag har inte hunnit lyssna på utfrågningen av biskopskandidaterna i Visby, men utifrån det som står i Kyrkans tidning kan jag konstatera att två av de fyra nämner namnet Jesus. En är glad för att folk i allmänhet verkar tycka att Jesus är bra, den andre säger att det är Jesus som ger riktningen. En tredje nämner visserligen Kristus, men frågan är om inte det visar på att Jesus är obekväm. Kristus är lite mer abstrakt, något steg bort från personen Jesus.

Ännu länge bort på abstraktskalan hittar vi ordet ”Gud”. För så tror jag ordet fungerar för många idag. När vi hör ordet Gud tänker vi inte ”den treenige Guden – Fader, Son och Ande – som uppenbarat sig för oss, handlat i historien och fortfarande handlar, som är aktiv och verkande här och nu”.

Det finns flera anledningar till att inte gillar s.k. inklusivt språk. Dels för att jag är av den kanske gammalmodiga uppfattningen att Gud gett oss ett språk för att tala om honom (i Bibeln) som vi gott kan nöja oss med i stället för att hitta på ”bättre” sätt. Men kanske främst för att det inklusiva talet om Gud blir abstrakt. Gud blir ett vagt, flytande begrepp långt borta.

Kyrkan bekänner sin tro på en Gud som blivit människa, Ordet som blivit kött. Visserligen långt borta geografiskt och tidsmässigt från 2000-talets Sverige, men ändå synnerligen konkret. Paulus skriver till församlingen i Efesos att Kristus ska bo i deras hjärtan – även om det kan verka abstrakt så är det inte något som sker långt bort från den troende.

Att tala om Gud på det sättet – som närvarande, aktiv och konkret – kanske trampar på en hel del tår. Det blir kanske svårare med religionsdialog, eftersom skillnader mellan t ex kristna och muslimer blir så mycket mer påtagliga. Men det är Bibelns sätt att tala om Gud och det har varit kyrkans sätt att tala om Gud. Vi borde glädjas åt det som en gåva snarare än se det som ett problem!

Härskartekniker i kyrkans värld

Tyvärr förekommer härskartekniker även i kyrkans värld. Ett exempel är att klistra etiketter på folk (t ex ”trospolis”). I dag kunde man läsa i Kyrkans tidning att de som främst reagerat mot att Jesus kallades ”hen” i Västerås är de ”ultrakonservativa”. Artikeln finns här, men kan vara bakom betalvägg.

Är det verkligen ”ultrakonservativt” att anse att det rimliga pronomenet att använda när man talar om Jesus är ”han”? Är det inte snarare väldigt mainstream? Är det inte vad så gott som alla kristna sagt i tvåtusen år? Är det inte så kyrkan i Västerås har uttryckt sig, fram till 25 december 2017?

Å andra sidan vore det nog att falla i samma härskarteknik-grop om man skulle säga något i stil med att det här handlar om att de ”ultraliberala” vill kasta ”hen” i ansiktet på dem med en mer traditionell teologi.

Det vore skönt om vi kunde försöka komma förbi detta etikett-klistrande och ha ett mer uppriktigt och öppet samtal. Ett samtal i respekt för varandra – respekt både för vårt gemensamma sammanhang och våra lokala variationer.

Förhoppningsvis kan vi också be tillsammans, både konservativa och liberala, om Andens ledning och hjälp att bli mer lika vår Herre Jesus, som kom ”inte för att bli tjänad utan för att tjäna” (Matt 20:28 eller Mark 10:45).

Sann Gud och mänska sann

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

Heb 1:1-3

Det är aldrig fel att begrunda inkarnationen, men det passar förstås extra bra nu i juletid. I Nicenska trosbekännelsen bekänner kyrkan sin tro på ”Jesus Kristus, Guds enfödde Son, […] sann Gud av sann Gud, […] som för oss människor och för vår salighets skull […] blivit människa”. Läran om Kristi två naturer syns faktiskt ganska tydligt i början av Hebreerbrevet.

Efter inledningen gör författaren en kontrast mellan änglarna och Sonen. Då citeras bland annat Ps 102, som alltså enligt Hebreerbrevets författare handlar om sonen. Ps 102 beskriver bland annat Gud som skapare och evig, Herren i psalmen är JHVH (יהוה). Sonen identifieras alltså med JHVH – författaren bekänner att ”Jesus är Herren”.

Senare, i kapitel två, läser vi att eftersom ”barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa”. För att frälsa människor måste Sonen själv bli människa – ”i allt bli lik sina bröder”. Det handlar alltså inte bara om ett uppträdande som människa, utan ett faktiskt människoblivande.

Man kan förstås (och kanske borde) skriva mycket mer om de här texterna. Nu ville jag bara skrapa lite på ytan och lyfta fram hur man kan se en av kristendomens centrala läror formulerad i en ganska kort bibeltext.

Hejdå 2017

Det känns ganska skönt att 2017 är över. Om du frågar mig var det ett riktigt bottenår för Svenska kyrkan. Under hösten har jag velat fram och tillbaka om jag ska skriva här eller inte, men jag tror att jag har kommit fram till att det är en bra idé.

Efter att året bjudit på utträdesrekord så gott som varenda månad, ett kyrkoval där de politiska partierna stärkte sitt grepp om Svenska kyrkan, ett kyrkomöte som efter en politisk kompromiss röstade genom ett extremt kritiserat handboksförslag, taco-twitter-skandal med mera, när man trodde att måttet var rågat, då kom nästa slag i magen. På nätet kallades det hela för ”hen-Jesus” (efter taco-Jesus) – något som nästan känns hädiskt att ens skriva. I Västerås bjöd man in till julfirande och skrev ”hen” i stället för ”han” om den nyfödde Jesus i annonsen. För att ”inte könsbestämma det lilla barnet med en gång”. Det är galet på så så många sätt.

Jag tycker det är väldigt problematiskt när präster uttrycker sig ungefär så här: ”Jesus som historisk person var en man, men…” Som om Jesus inte är en historisk person just nu. Kyrkans tro, bekännelse och lära är ju faktiskt att Jesus fortfarande är både Gud och människa, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida. När Jesus blir en abstrakt teologisk idé snarare än en verklig levande person är man farligt nära heresins gränser, kanske har man till och med passerat dem.

Någonstans i hela den här vevan stötte jag också på påståendet att en reformatorisk kyrka är en kyrka som är fri att förändra – och det är ju också helt galet. Poängen med reformationen var inte att kyrkan behövde förändras – poängen var snarare kritik mot att den hade förändrats! Reformatorerna ville re-formera, återvända, där kyrkan hade gått fel.

”Vem säger ni att jag är?”, frågan som Jesus ställde sina lärjungar, ställer han också sin kyrka i dag, i Sverige. Om vi låter 2017 svara på den frågan, hur blir det då?

Jag hoppas och ber att 2018 ska bli ett år då vi frimodigt svarar ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Och utan att göra det till ett nyårslöfte vill jag försöka vara mer aktiv här. Gärna tillsammans med dig som läser – kommentera, diskutera, samtala och dela!

Är kyrkovalet demokratiskt?

En kortis.

I en bok om folkkyrkan stötte jag nyligen på statsvetaren Robert Helds fem ”demokratiska kriterier”. En organisation eller beslutsprocess som uppfyller dessa fem kriterier kan, enligt Held, kallas demokratisk.

Ett av dessa fem kriterier är ”upplyst förståelse”. Det innebär att alla medlemmar ska vara tillräckligt insatta i beslutsprocesser och ha tillräcklig kunskap om de aktuella frågorna för att kunna formulera sina önskemål.

Bara utifrån detta kriterium tycker jag det är befogat att ifrågasätta om Svenska kyrkan verkligen kan kallas demokratisk. Ett exempel är att om man röstade i kyrkovalet för kvinnors rätt att bli präst blev man lurad. Prästyrket är det mest jämställda i Sverige (det tar emot lite att kalla det ett yrke) och det finns ingen nomineringsgrupp som vill att Svenska kyrkan ska sluta prästviga kvinnor.