Härskartekniker i kyrkans värld

Tyvärr förekommer härskartekniker även i kyrkans värld. Ett exempel är att klistra etiketter på folk (t ex ”trospolis”). I dag kunde man läsa i Kyrkans tidning att de som främst reagerat mot att Jesus kallades ”hen” i Västerås är de ”ultrakonservativa”. Artikeln finns här, men kan vara bakom betalvägg.

Är det verkligen ”ultrakonservativt” att anse att det rimliga pronomenet att använda när man talar om Jesus är ”han”? Är det inte snarare väldigt mainstream? Är det inte vad så gott som alla kristna sagt i tvåtusen år? Är det inte så kyrkan i Västerås har uttryckt sig, fram till 25 december 2017?

Å andra sidan vore det nog att falla i samma härskarteknik-grop om man skulle säga något i stil med att det här handlar om att de ”ultraliberala” vill kasta ”hen” i ansiktet på dem med en mer traditionell teologi.

Det vore skönt om vi kunde försöka komma förbi detta etikett-klistrande och ha ett mer uppriktigt och öppet samtal. Ett samtal i respekt för varandra – respekt både för vårt gemensamma sammanhang och våra lokala variationer.

Förhoppningsvis kan vi också be tillsammans, både konservativa och liberala, om Andens ledning och hjälp att bli mer lika vår Herre Jesus, som kom ”inte för att bli tjänad utan för att tjäna” (Matt 20:28 eller Mark 10:45).

Sann Gud och mänska sann

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

Heb 1:1-3

Det är aldrig fel att begrunda inkarnationen, men det passar förstås extra bra nu i juletid. I Nicenska trosbekännelsen bekänner kyrkan sin tro på ”Jesus Kristus, Guds enfödde Son, […] sann Gud av sann Gud, […] som för oss människor och för vår salighets skull […] blivit människa”. Läran om Kristi två naturer syns faktiskt ganska tydligt i början av Hebreerbrevet.

Efter inledningen gör författaren en kontrast mellan änglarna och Sonen. Då citeras bland annat Ps 102, som alltså enligt Hebreerbrevets författare handlar om sonen. Ps 102 beskriver bland annat Gud som skapare och evig, Herren i psalmen är JHVH (יהוה). Sonen identifieras alltså med JHVH – författaren bekänner att ”Jesus är Herren”.

Senare, i kapitel två, läser vi att eftersom ”barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa”. För att frälsa människor måste Sonen själv bli människa – ”i allt bli lik sina bröder”. Det handlar alltså inte bara om ett uppträdande som människa, utan ett faktiskt människoblivande.

Man kan förstås (och kanske borde) skriva mycket mer om de här texterna. Nu ville jag bara skrapa lite på ytan och lyfta fram hur man kan se en av kristendomens centrala läror formulerad i en ganska kort bibeltext.

Hejdå 2017

Det känns ganska skönt att 2017 är över. Om du frågar mig var det ett riktigt bottenår för Svenska kyrkan. Under hösten har jag velat fram och tillbaka om jag ska skriva här eller inte, men jag tror att jag har kommit fram till att det är en bra idé.

Efter att året bjudit på utträdesrekord så gott som varenda månad, ett kyrkoval där de politiska partierna stärkte sitt grepp om Svenska kyrkan, ett kyrkomöte som efter en politisk kompromiss röstade genom ett extremt kritiserat handboksförslag, taco-twitter-skandal med mera, när man trodde att måttet var rågat, då kom nästa slag i magen. På nätet kallades det hela för ”hen-Jesus” (efter taco-Jesus) – något som nästan känns hädiskt att ens skriva. I Västerås bjöd man in till julfirande och skrev ”hen” i stället för ”han” om den nyfödde Jesus i annonsen. För att ”inte könsbestämma det lilla barnet med en gång”. Det är galet på så så många sätt.

Jag tycker det är väldigt problematiskt när präster uttrycker sig ungefär så här: ”Jesus som historisk person var en man, men…” Som om Jesus inte är en historisk person just nu. Kyrkans tro, bekännelse och lära är ju faktiskt att Jesus fortfarande är både Gud och människa, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida. När Jesus blir en abstrakt teologisk idé snarare än en verklig levande person är man farligt nära heresins gränser, kanske har man till och med passerat dem.

Någonstans i hela den här vevan stötte jag också på påståendet att en reformatorisk kyrka är en kyrka som är fri att förändra – och det är ju också helt galet. Poängen med reformationen var inte att kyrkan behövde förändras – poängen var snarare kritik mot att den hade förändrats! Reformatorerna ville re-formera, återvända, där kyrkan hade gått fel.

”Vem säger ni att jag är?”, frågan som Jesus ställde sina lärjungar, ställer han också sin kyrka i dag, i Sverige. Om vi låter 2017 svara på den frågan, hur blir det då?

Jag hoppas och ber att 2018 ska bli ett år då vi frimodigt svarar ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Och utan att göra det till ett nyårslöfte vill jag försöka vara mer aktiv här. Gärna tillsammans med dig som läser – kommentera, diskutera, samtala och dela!

Är kyrkovalet demokratiskt?

En kortis.

I en bok om folkkyrkan stötte jag nyligen på statsvetaren Robert Helds fem ”demokratiska kriterier”. En organisation eller beslutsprocess som uppfyller dessa fem kriterier kan, enligt Held, kallas demokratisk.

Ett av dessa fem kriterier är ”upplyst förståelse”. Det innebär att alla medlemmar ska vara tillräckligt insatta i beslutsprocesser och ha tillräcklig kunskap om de aktuella frågorna för att kunna formulera sina önskemål.

Bara utifrån detta kriterium tycker jag det är befogat att ifrågasätta om Svenska kyrkan verkligen kan kallas demokratisk. Ett exempel är att om man röstade i kyrkovalet för kvinnors rätt att bli präst blev man lurad. Prästyrket är det mest jämställda i Sverige (det tar emot lite att kalla det ett yrke) och det finns ingen nomineringsgrupp som vill att Svenska kyrkan ska sluta prästviga kvinnor.

Vad är ”lutherskt”?

Ett reformationsår är det många som funderar kring vad det egentligen innebär att vara ”luthersk”. Jag kan hålla med dem som menar att etiketten är knepig, Luther själv skulle nog inte vilja att vi använde den, men samtidigt har vi den och det är inte så lätt att bara byta ut den.

Just nu läser jag lite Wingren. Det är nog ingen underdrift om jag säger att han var 1900-talets mest inflytelserika teolog i Sverige. Åtminstone för Svenska kyrkan.

I Växling och kontinuitet (som jag inte har läst hela än, så det kan hända att jag missrepresenterar honom) skriver han om förhållandet till Gamla testamentet på ett sätt som gör att åtminstone jag får bilden av att Rom står på ena sidan och är bra på sitt, de reformerta på andra sidan och är bra på sitt, sedan står lutheranerna i mitten och inte är bra på något.

Det satte igång lite funderingar. Är detta något typiskt lutherskt? Eller är det något typiskt svenskt? Att liksom skämmas över vem man är, vilket sammanhang man tillhör. Vi är sämst. Eller hänger det ihop med att man definierar lutherskt som att bryta ny mark, tänka nya tankar, bort från det gamla? Men då borde ju alla traditioner vara dåliga, inte bara ens egen. Är det kanske ett drag i just svensk lutherdom, präglad mer av Jante än av Luther?

Är jag extremt arrogant (eller kanske osvensk?) om jag snarare ser det som att Rom ligger i ena diket, de reformerta i det andra och lutheranerna försöker (observera försöker) hålla sig på vägen? Den hållningen känns inte oförenlig med Luther, bekännelseskrifterna eller senare teologer i den lutherska traditionen.

Sen ska det väl sägas att jag inte vill avfärda alla andra konfessioner som kättare, absolut inte. Jag tycker att vi kan berika varandra och det finns fantastiska teologer i alla traditioner. Men en av anledningarna till att jag inte bytt konfession är att jag faktiskt tror att den lutherska tron/läran/bekännelsen (vad man nu ska kalla den) är den i sann mening katolska tron/läran/bekännelsen. Det är så den presenteras i Augsburgska bekännelsen, som är ett av Svenska kyrkans grundläggande dokument. Om man anser att någon annan konfession ligger närmare den borde man väl rimligtvis byta?

Det blir nog fler inlägg på det här temat tror jag. Nästa kanske blir just det – det lutherska är det katolska?

Ett deprimerande valresultat

I går var det kyrkoval. Resultatet är ungefär som förväntat men ganska deprimerande. Jag hade faktiskt hoppats på en större framgång för de helt ”opolitiska” grupperna, själv röstade jag på Frimodig kyrka men hejar lika mycket på POSK. POSK gick visserligen fram lite, men ganska obetydligt.

De ”halvpolitiska” grupperna, som har en mer eller mindre lös anknytning till sitt ”sekulära” parti, var valets stora förlorare, särskilt Borgerligt alternativ.

De stora vinnarna var partierna. De partier som vägrar släppa greppet om kyrkan. De som vill att kyrkan ska fortsätta vara statskyrka 17 år efter att stat och kyrka gått skilda vägar.

Sverigedemokraternas framgång stör mig, absolut. De har fått fler mandat i kyrkomötet, men är fortfarande ganska små och de flesta andra grupper kommer att rösta mot dem i allt (av princip, vilket i sig är problematiskt) så deras möjlighet att påverka är ganska liten. Det visar snarare på hur korrupt systemet är.

Sossarnas och Centerns fortsatta (och stärkta) dominans är ett större problem. Nu får vi ett kyrkomöte där en majoritet tydligt visat att man inte ser några problem med att köra över läronämnden.

Svenska kyrkan må vara skild från staten på pappret, men hon är fortfarande ockuperad.

Vad? Vem? Varför?

Vad är det här? En blogg om kristen tro och kyrkans liv. Även om jag kan ha en bestämd uppfattning i vissa frågor är inte min ambition att tvinga på dig som läser samma uppfattning. Snarare vill jag dela med mig lite av hur jag tänker och ställa några frågor som kan hjälpa dig att tänka vidare. Kommentarer är välkomna, kanske kan du hjälpa mig också.

Vem är jag? Jag som skriver är prästkandidat för Svenska kyrkan. Min bakgrund är inte i någon särskild tradition, jag kom till kyrkan utifrån. Vill man sätta en etikett på mig är ”högkyrklig” ganska träffande, teologiskt sett är jag rätt konservativ. Men jag har stor respekt för andra uppfattningar och uppskattar Svenska kyrkans bredd. Jag överdriver inte när jag säger att jag älskar Svenska kyrkan. Här döptes jag som barn och när jag så småningom kom till tro i vuxen ålder var det naturligt att finna ett sammanhang här. Jag har varit engagerad och jobbat i församling många år nu och ser fram emot att så småningom få tjäna en församling som präst.

Vem är du? Jag tänker mig att du som läser antagligen är kristen, intresserad av teologi och kyrka. Du är kanske intresserad av något slags samtal och vill delta i kommentarsfält. Men oavsett vem du är ska du känna dig välkommen att läsa — och delta!

Men varför? För att jag tycker att vi behöver ha fler samtal i Svenska kyrkan. Gärna öppna. Då kanske du invänder att jag inte skriver ut mitt namn, hur öppet är det? Jag erkänner att det ligger något i den invändningen, men ett öppet samtal handlar inte i första hand om deltagarnas identiteter. Vill man ta reda på vem jag är kan man göra det ganska lätt, ett sätt är helt enkelt att fråga.

Varför trospolis? Ordet trospolis dök upp i debatten kring utfrågningen av kandidater i ärkebiskopsvalet 2013. Kandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed (ungefär). En ganska märklig fråga kanske, men märkligare var nog att bara en av kandidaterna svarade med ett tydligt ja. Många reagerade och blev kallade för ”trospoliser” när de tyckte att frågan ändå på något sätt var relevant. Det hela blev inte mindre absurt av att en av dem som använde ordet är biskop (det ska påpekas att han senare tog tillbaka det han skrivit och ursäktade ordvalet). Biskopen ska enligt kyrkoordningen bland annat ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning. Det om något är väl att vara trospolis? På sätt och vis blir även varje präst en slags trospolis, eftersom prästen i sina vigningslöften lovar att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten.

Men även om jag valt namnet ”trospolis” på min blogg är jag verkligen inte ute efter att sätta dit någon. Jag råkar bara tycka att teologiska frågor är viktiga.