Kyrklig sorg i påskens glädje

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Halleluja!

Ändå är denna påsk inte bara glädje. Just nu finns det (minst) två stora mörka moln på Svenska kyrkans himmel tycker jag. Det ena är förstås nya handboken, det andra är ”mirakeldebatten”.

Jag älskar Svenska kyrkan och tror inte att Herren tagit sin hand från henne. Men…

Handboken är som den är, antagen av kyrkomötet och det får man väl på sätt och vis finna sig i. Men den senaste tidens röra med upphovsrätt har varit nästan ännu mer deprimerande än själva handboken. Jag vill inte säga att kyrkostyrelsen medvetet struntat i de upphovsrättsinnehavare som protesterat, men det är intrycket många fått. Det verkar inte finnas någon respekt i uttalanden som gjorts, allt handlar bara om att pressa ut boken så fort som möjligt. Vilket förstås är viktigt om den ska kunna börja användas till pingst.

Nu ska den iaf distribueras, något som ”sannolikt kan ske utan att det står i strid med upphovsrättslagen”, enligt de inkallade juridiska experterna. Låt oss hoppas att det verkligen är så, annars kan det bli en väldigt dyr historia. Dyrt kommer det att bli ändå, med tanken på det förtroendekapital man förbrukat.

Det andra molnet, mirakeldebatten, började när Schottenius i DN ifrågasatte om Svenska kyrkan förkunnar mirakel som en verklighet eller bara symbolik. Birro hakade på i Dagen. Ärkebiskopen skrev ett jättelångt svar i DN och en kortare variant i Dagen. Men trots all text fanns inga egentliga svar på Schottenius frågor. Huvudpoängen var ungefär att kyrkan alltid tolkat Jesu under och mirakel symboliskt. Det stämmer ju, men bara om man samtidigt lyfter fram att kyrkan alltid trott på Jesu under och mirakel som verkliga händelser också. Visst har ärkebiskopens svar hyllats av många och säkert fått både delningar och gilla-markeringar på sociala medier, men väldigt många har uppfattat det som undvikande översitteri.

Varför ska det vara så svårt att svara ja eller nej på en fråga om trons innehåll? Varje biskop har lovat att ”stå fast i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord blir rent och klart förkunnat” (Kyrkohandboken II, 1987). Försvara tron och förkunna Guds ord rent och klart, inte skriva jättelånga artiklar med akademiskt inlindande av icke-svar. ”Ert ja ska vara ett ja och ert nej ett nej” har jag för mig att någon sagt…

Nu menar jag inte att ärkebiskopen eller kyrkostyrelsen skulle vara maktgalna översittare, jag har mycket högre tankar än så om dem. Men det faktum att de uppfattas så borde leda till viss självrannsakan och ödmjukhet i det offentliga. För det handlar inte bara om att människor som avskyr Svenska kyrkan vill smutskasta henne.

Jag skriver inte det här ”utifrån”. Jag sitter i Svenska kyrkans båt och är bekymrad över kursen. Jag älskar Svenska kyrkan och tror inte att Herren tagit sin hand från henne. Men samtidigt undrar jag hur långt det kan gå, hur långt hade församlingen i Efesos till det att lampstället flyttades (Upp 2:1-7)?

I allt det här försöker jag ha blicken fäst på Jesus.

Hur handskas Svenska kyrkans ledning med Svenska kyrkans förtroendekapital? ”Ökat förtroende” blir rubriken i Kyrkans tidning när förtroendemätningar visar att man gått från 34% till 35%, men samtidigt hoppat ned en placering på topplistan. ”Allt är väl” sade man på Jeremias tid. Vem drabbas när människor tappar förtroendet för Svenska kyrkan? Knappast ledningen, snarare församlingen. Blir 2018 ännu ett år med nya utträdesrekord?

I allt det här försöker jag ha blicken fäst på Jesus. Som dog för våra synder, alla våra synder. Som uppstod på tredje dagen (på riktigt!) och besegrade döden. I honom finns ingen död som inte leder till nytt liv.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Halleluja!

Om böneutrop och klockringning

Jag är lite bekymrad över vissa kristnas resonemang i den senaste debatten om muslimska böneutrop. Ett argument som upprepats är att böneutrop är förkunnelse, men klockringning i kyrkan är det inte. I religionsfrihetens namn, som även innebär friheten från religion för den som så önskar, ska därför böneutrop förbjudas, men klockringning är OK.

Problemet här är att även om klockringningen inte innehåller några ord kan man inte bortse från att den också är en slags förkunnelse eller proklamation. Om böneutropet säger ”här är islam” säger klockorna precis lika mycket ”här är kyrkan”. Så om man vill förbjuda böneutrop med argumentet att man inte ska behöva utsättas för religiös förkunnelse är det en logisk konsekvens att också förbjuda klockringning.

Ett exempel på hur tokigt det kan bli rapporteras från Rotterdam, där det kommit ett förslag att gudstjänster som firas måste vara på nederländska, för att motverka radikalisering. Det framgår inte av Kyrkans tidnings artikel om detta gäller alla religiösa ceremonier, fokus ligger på Svenska kyrkans gudstjänster. Jag vet inte, för jag har inte läst om förslaget någon annanstans, men det känns inte som en orimlig tanke att detta är ett försök att komma åt radikala islamistiska grupper. Det verkar inte som att det kommer att genomföras (”risken är minimal” skriver KT) men om så skulle ske skulle det leda till problem för många kyrkor också.

Nu spekulerar jag kring vad som ligger bakom förslaget i Rotterdam, men när man pratar om predikningar som ”uppmanar till radikalisering” handlar det sällan om kristna sådana. Den här typen av lagar ställer dock till det även för kristna. Därför borde inte kristna stötta liknande förslag.

Vi måste värna den religiösa friheten. Inte bara friheten att välja religion eller friheten att avstå från religion, utan också friheten att förkunna sin religion i det offentliga rummet. Hur ska vi annars förkunna evangeliet om Jesus?

Vill vi kunna prata om vår tro måste vi stå ut med att andra pratar om sin. Till och med från högtalare.

Var är Jesus?

Jag har inte hunnit lyssna på utfrågningen av biskopskandidaterna i Visby, men utifrån det som står i Kyrkans tidning kan jag konstatera att två av de fyra nämner namnet Jesus. En är glad för att folk i allmänhet verkar tycka att Jesus är bra, den andre säger att det är Jesus som ger riktningen. En tredje nämner visserligen Kristus, men frågan är om inte det visar på att Jesus är obekväm. Kristus är lite mer abstrakt, något steg bort från personen Jesus.

Ännu länge bort på abstraktskalan hittar vi ordet ”Gud”. För så tror jag ordet fungerar för många idag. När vi hör ordet Gud tänker vi inte ”den treenige Guden – Fader, Son och Ande – som uppenbarat sig för oss, handlat i historien och fortfarande handlar, som är aktiv och verkande här och nu”.

Det finns flera anledningar till att inte gillar s.k. inklusivt språk. Dels för att jag är av den kanske gammalmodiga uppfattningen att Gud gett oss ett språk för att tala om honom (i Bibeln) som vi gott kan nöja oss med i stället för att hitta på ”bättre” sätt. Men kanske främst för att det inklusiva talet om Gud blir abstrakt. Gud blir ett vagt, flytande begrepp långt borta.

Kyrkan bekänner sin tro på en Gud som blivit människa, Ordet som blivit kött. Visserligen långt borta geografiskt och tidsmässigt från 2000-talets Sverige, men ändå synnerligen konkret. Paulus skriver till församlingen i Efesos att Kristus ska bo i deras hjärtan – även om det kan verka abstrakt så är det inte något som sker långt bort från den troende.

Att tala om Gud på det sättet – som närvarande, aktiv och konkret – kanske trampar på en hel del tår. Det blir kanske svårare med religionsdialog, eftersom skillnader mellan t ex kristna och muslimer blir så mycket mer påtagliga. Men det är Bibelns sätt att tala om Gud och det har varit kyrkans sätt att tala om Gud. Vi borde glädjas åt det som en gåva snarare än se det som ett problem!

Härskartekniker i kyrkans värld

Tyvärr förekommer härskartekniker även i kyrkans värld. Ett exempel är att klistra etiketter på folk (t ex ”trospolis”). I dag kunde man läsa i Kyrkans tidning att de som främst reagerat mot att Jesus kallades ”hen” i Västerås är de ”ultrakonservativa”. Artikeln finns här, men kan vara bakom betalvägg.

Är det verkligen ”ultrakonservativt” att anse att det rimliga pronomenet att använda när man talar om Jesus är ”han”? Är det inte snarare väldigt mainstream? Är det inte vad så gott som alla kristna sagt i tvåtusen år? Är det inte så kyrkan i Västerås har uttryckt sig, fram till 25 december 2017?

Å andra sidan vore det nog att falla i samma härskarteknik-grop om man skulle säga något i stil med att det här handlar om att de ”ultraliberala” vill kasta ”hen” i ansiktet på dem med en mer traditionell teologi.

Det vore skönt om vi kunde försöka komma förbi detta etikett-klistrande och ha ett mer uppriktigt och öppet samtal. Ett samtal i respekt för varandra – respekt både för vårt gemensamma sammanhang och våra lokala variationer.

Förhoppningsvis kan vi också be tillsammans, både konservativa och liberala, om Andens ledning och hjälp att bli mer lika vår Herre Jesus, som kom ”inte för att bli tjänad utan för att tjäna” (Matt 20:28 eller Mark 10:45).

Sann Gud och mänska sann

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

Heb 1:1-3

Det är aldrig fel att begrunda inkarnationen, men det passar förstås extra bra nu i juletid. I Nicenska trosbekännelsen bekänner kyrkan sin tro på ”Jesus Kristus, Guds enfödde Son, […] sann Gud av sann Gud, […] som för oss människor och för vår salighets skull […] blivit människa”. Läran om Kristi två naturer syns faktiskt ganska tydligt i början av Hebreerbrevet.

Efter inledningen gör författaren en kontrast mellan änglarna och Sonen. Då citeras bland annat Ps 102, som alltså enligt Hebreerbrevets författare handlar om sonen. Ps 102 beskriver bland annat Gud som skapare och evig, Herren i psalmen är JHVH (יהוה). Sonen identifieras alltså med JHVH – författaren bekänner att ”Jesus är Herren”.

Senare, i kapitel två, läser vi att eftersom ”barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa”. För att frälsa människor måste Sonen själv bli människa – ”i allt bli lik sina bröder”. Det handlar alltså inte bara om ett uppträdande som människa, utan ett faktiskt människoblivande.

Man kan förstås (och kanske borde) skriva mycket mer om de här texterna. Nu ville jag bara skrapa lite på ytan och lyfta fram hur man kan se en av kristendomens centrala läror formulerad i en ganska kort bibeltext.

Hejdå 2017

Det känns ganska skönt att 2017 är över. Om du frågar mig var det ett riktigt bottenår för Svenska kyrkan. Under hösten har jag velat fram och tillbaka om jag ska skriva här eller inte, men jag tror att jag har kommit fram till att det är en bra idé.

Efter att året bjudit på utträdesrekord så gott som varenda månad, ett kyrkoval där de politiska partierna stärkte sitt grepp om Svenska kyrkan, ett kyrkomöte som efter en politisk kompromiss röstade genom ett extremt kritiserat handboksförslag, taco-twitter-skandal med mera, när man trodde att måttet var rågat, då kom nästa slag i magen. På nätet kallades det hela för ”hen-Jesus” (efter taco-Jesus) – något som nästan känns hädiskt att ens skriva. I Västerås bjöd man in till julfirande och skrev ”hen” i stället för ”han” om den nyfödde Jesus i annonsen. För att ”inte könsbestämma det lilla barnet med en gång”. Det är galet på så så många sätt.

Jag tycker det är väldigt problematiskt när präster uttrycker sig ungefär så här: ”Jesus som historisk person var en man, men…” Som om Jesus inte är en historisk person just nu. Kyrkans tro, bekännelse och lära är ju faktiskt att Jesus fortfarande är både Gud och människa, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida. När Jesus blir en abstrakt teologisk idé snarare än en verklig levande person är man farligt nära heresins gränser, kanske har man till och med passerat dem.

Någonstans i hela den här vevan stötte jag också på påståendet att en reformatorisk kyrka är en kyrka som är fri att förändra – och det är ju också helt galet. Poängen med reformationen var inte att kyrkan behövde förändras – poängen var snarare kritik mot att den hade förändrats! Reformatorerna ville re-formera, återvända, där kyrkan hade gått fel.

”Vem säger ni att jag är?”, frågan som Jesus ställde sina lärjungar, ställer han också sin kyrka i dag, i Sverige. Om vi låter 2017 svara på den frågan, hur blir det då?

Jag hoppas och ber att 2018 ska bli ett år då vi frimodigt svarar ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Och utan att göra det till ett nyårslöfte vill jag försöka vara mer aktiv här. Gärna tillsammans med dig som läser – kommentera, diskutera, samtala och dela!

Är kyrkovalet demokratiskt?

En kortis.

I en bok om folkkyrkan stötte jag nyligen på statsvetaren Robert Helds fem ”demokratiska kriterier”. En organisation eller beslutsprocess som uppfyller dessa fem kriterier kan, enligt Held, kallas demokratisk.

Ett av dessa fem kriterier är ”upplyst förståelse”. Det innebär att alla medlemmar ska vara tillräckligt insatta i beslutsprocesser och ha tillräcklig kunskap om de aktuella frågorna för att kunna formulera sina önskemål.

Bara utifrån detta kriterium tycker jag det är befogat att ifrågasätta om Svenska kyrkan verkligen kan kallas demokratisk. Ett exempel är att om man röstade i kyrkovalet för kvinnors rätt att bli präst blev man lurad. Prästyrket är det mest jämställda i Sverige (det tar emot lite att kalla det ett yrke) och det finns ingen nomineringsgrupp som vill att Svenska kyrkan ska sluta prästviga kvinnor.

Vad är ”lutherskt”?

Ett reformationsår är det många som funderar kring vad det egentligen innebär att vara ”luthersk”. Jag kan hålla med dem som menar att etiketten är knepig, Luther själv skulle nog inte vilja att vi använde den, men samtidigt har vi den och det är inte så lätt att bara byta ut den.

Just nu läser jag lite Wingren. Det är nog ingen underdrift om jag säger att han var 1900-talets mest inflytelserika teolog i Sverige. Åtminstone för Svenska kyrkan.

I Växling och kontinuitet (som jag inte har läst hela än, så det kan hända att jag missrepresenterar honom) skriver han om förhållandet till Gamla testamentet på ett sätt som gör att åtminstone jag får bilden av att Rom står på ena sidan och är bra på sitt, de reformerta på andra sidan och är bra på sitt, sedan står lutheranerna i mitten och inte är bra på något.

Det satte igång lite funderingar. Är detta något typiskt lutherskt? Eller är det något typiskt svenskt? Att liksom skämmas över vem man är, vilket sammanhang man tillhör. Vi är sämst. Eller hänger det ihop med att man definierar lutherskt som att bryta ny mark, tänka nya tankar, bort från det gamla? Men då borde ju alla traditioner vara dåliga, inte bara ens egen. Är det kanske ett drag i just svensk lutherdom, präglad mer av Jante än av Luther?

Är jag extremt arrogant (eller kanske osvensk?) om jag snarare ser det som att Rom ligger i ena diket, de reformerta i det andra och lutheranerna försöker (observera försöker) hålla sig på vägen? Den hållningen känns inte oförenlig med Luther, bekännelseskrifterna eller senare teologer i den lutherska traditionen.

Sen ska det väl sägas att jag inte vill avfärda alla andra konfessioner som kättare, absolut inte. Jag tycker att vi kan berika varandra och det finns fantastiska teologer i alla traditioner. Men en av anledningarna till att jag inte bytt konfession är att jag faktiskt tror att den lutherska tron/läran/bekännelsen (vad man nu ska kalla den) är den i sann mening katolska tron/läran/bekännelsen. Det är så den presenteras i Augsburgska bekännelsen, som är ett av Svenska kyrkans grundläggande dokument. Om man anser att någon annan konfession ligger närmare den borde man väl rimligtvis byta?

Det blir nog fler inlägg på det här temat tror jag. Nästa kanske blir just det – det lutherska är det katolska?

Ett deprimerande valresultat

I går var det kyrkoval. Resultatet är ungefär som förväntat men ganska deprimerande. Jag hade faktiskt hoppats på en större framgång för de helt ”opolitiska” grupperna, själv röstade jag på Frimodig kyrka men hejar lika mycket på POSK. POSK gick visserligen fram lite, men ganska obetydligt.

De ”halvpolitiska” grupperna, som har en mer eller mindre lös anknytning till sitt ”sekulära” parti, var valets stora förlorare, särskilt Borgerligt alternativ.

De stora vinnarna var partierna. De partier som vägrar släppa greppet om kyrkan. De som vill att kyrkan ska fortsätta vara statskyrka 17 år efter att stat och kyrka gått skilda vägar.

Sverigedemokraternas framgång stör mig, absolut. De har fått fler mandat i kyrkomötet, men är fortfarande ganska små och de flesta andra grupper kommer att rösta mot dem i allt (av princip, vilket i sig är problematiskt) så deras möjlighet att påverka är ganska liten. Det visar snarare på hur korrupt systemet är.

Sossarnas och Centerns fortsatta (och stärkta) dominans är ett större problem. Nu får vi ett kyrkomöte där en majoritet tydligt visat att man inte ser några problem med att köra över läronämnden.

Svenska kyrkan må vara skild från staten på pappret, men hon är fortfarande ockuperad.